I´m the champion

Ni vet den där känslan som man har efter man gjort något riktigt bra? När man har lyckats överträffa sina egna förhoppningar och det finns ingen, i n g e n, lika bra som du just då.
Typ den där känslan man har efter en redovisning.  Ni måste hålla med, det är ett av de mest fruktade sakerna en levande människa kan göra, att stå och prata inför publik...  får ont i magen bara av tanken.
Idag hade jag redovisning i min kära musik klass jag tar, jag kan säga er.. Aldrig har jag varit så nervös. Varför är det så ? Jag satt där och handflatorna var så svettiga att jag fick lov att ha gitarr fodralet öppet under så det inte blev en pöl på golvet av svett. Jag blev röd i ansiktet innan min redovisning ens hade börjat - och den färgen höll i resten av lektionen.  " Who wants to go next ?" JAG JAG JAG, snälla låt mig få det överstökat - går man upp? Nej , man har tunghäfta i hjärnan och jag hade säkert tagit av och på den satans ringen jag har på mitt finger 711 gånger för att göra nervositeten mindre.
" Lisa, you go!". Saaaaataaaan, jag som inte var beredd.......Sedan börjar man göra ursäkter för sitt arbete, " he- he, let see how this go, he- he.. I had this thing.. but the thing.. you know, thing-a-ling.. " 
Jag gjorde det i allafall, med en fantastisk härlig vibration på rösten och jag kapade säkert min presentation med några minuter då jag körde på den klassiska " prata så fort du bara kan, helst så fort att de inte ens hör vad du säger och inte kan ställa frågor efteråt".  Trots all nervositet så gjorde jag bra ifrån mig, jag var nog den enda som fick dem att skratta med mitt lilla "skämt" jag hade och fick till grymmen bra! Nu är det gjort, så jäkla bra man är.

Vad mer, jag har äntligen köpt mitt liftkort för Pico Mountain!! Längtar så jag dör tills jag får sätta snowboarden på fötter'a och åka i Vermonts gudomliga backar, 3 veckor kvar sen går det utför - bokstavligt talat.