Ibland brukar jag tänka, fast det är ju att underdriva, det är sällan det inte är liknande ett trafik kaos i mitt huvud. Men det är som nu när saker och ting är på väg mot sitt slut och andra saker på väg mot sin början som hjärncellerna går på högvarv.
Det kan vara svårt att förstå för andra, eller inte, men för mig att titta tillbaks på vad som var i mitt liv för ett år sen och vad som finns i mitt liv nu - obeskrivligt. Aldrig trodde jag att jag skulle bo i USA ett år. Klart tankarna slog en om att man ville plugga men det var mest tankar (som vanligt, tankar), inte förrän mamma föreslog det så blev det ett alternativ. Man SKA lyssna på mammor, mammor vet- vare sig man håller med om det eller inte. Se vad bra det gick !
Men åter till ämnet som jag inte heller vet vad det är, just nu är det bara tankar. Nu har jag bott här snart 1 år, lika mycket som det hänt för mig har säkert hänt hemma. Det går inte med ord att beskriva känslan av att lämna detta bakom mig, mitt liv här. Det må låta överdrivet men jag kommer aldrig göra dom sakerna jag gjort här igen, jag kommer självklart komma hit och hälsa på. Men inte kommer jag köra till gymmet samtidigt som jag lyssnar på "Mötley Crüe- same old situation" igen, inte inte heller kommer jag gå och handla på Shoprite i Chester och ha underliga konversationer med kassörskan som låter som hon svalt ett rivjärn. Inte heller komma jag bre ut mig i baksätet på mini-vanen och lyssna på P3 -dokumentärer på ipoden påväg upp till Vermont.
Det är så mycket små små saker i vår vardag här som är just- vår vardag , som absolut inte kommer hända hemma. Menar absolut inte att komma hem är dåligt, tvärtom, nu börjar man på ny kula där och det känns fantastiskt spännande.
Men är detta redan slut ? " Blandade känslor" har verkligen fått sin betydelse . För det är med blandade känslor jag lämnar detta. Jag älskar allt här. Alla människor runt om mig, allt jag fått se, alla minnen. Jag trivs här. Har till och med lyckats klämma in College kurser i mitt år här och slutfört dem. Jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över alla som gör något liknande som detta, för det har inte varit lätt även om det sett ut så mesta delen av tiden. Man upptäcker sidor hos själv som gud vet var dom vart gömd tidigare.
Cadence gråter var och varannan dag för att jag ska lämna och jag kan inte säga nog många gånger hur jobbigt det är. " Please take me with you.. is there a school we can go to in Sweden?" . Den här familjen, dom där barnen är ren kärlek.
Känslor.Känslor. Känslor.
Tufft. Tufft. Tufft.
Det gick fortare till slutet än vad räknat med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar